Vägvalet

(Utdrag ur Handbok för kanalfarare.)

Innehåll

Krav på båten
Vägen över Tyskland
Från Nordsjön
Franska gränsen och söderut
Canaux de Midi
Donau
S:t Petersburg-Svarta havet
Via Polen eller Lettland

För att något begränsa framställningen behandlar jag i detta avsnitt översiktligt endast de vanligaste rutterna:

  • via tyska kanaler följt av Rhen-Mosel eller Rhen-Maas (alternativt Rhen ända till Strasbourg eller Niffer)
  • via floder och kanaler i Belgien-Holland eller norra Frankrike
  • via Canaux du Midi från Bordeaux (med möjlighet att korsa Bretagne för båtar som sticker högst 1,2 m)
  • via Donau till Svarta havet
  • Via Ryssland, (som dock är en högst ovanlig rutt) eller  framtida möjliga vägar via Polen eller Lettland

De två första rutterna fortsätter på olika vägar till floderna Saône och Rhône för vidare befordran till Medelhavet.

I bokens övriga kapitel finns samtliga dessa vägar beskrivna i detalj.

Länk till VNF:s europakarta som också är möjlig att delförstora.


Krav på båten

De vägar som leder till Medelhavet har begränsat djupgående, slussarna en största bredd och broarna en största segelfri höjd. Ibland måste man också övervinna strömmen uppför en flod, något som ställer vissa krav på motorns förmåga att ge båten tillräcklig fart. Motorbåt eller segelbåt spelar egentligen ingen roll: masten måste i alla fall fällas på den senare, och i mörkret är alla katter grå!

Innan man ger sig iväg måste man alltså noga undersöka möjliga rutter och övertyga sig om att den rutt man till slut väljer inte bjuder på oöverstigliga problem.

Slussarnas bredd spelar mindre roll för vanliga båtar, men t ex ägare av flerskrovsbåtar får ta in denna faktor i planeringen.

Djupgåendet

För det första får djupgåendet inte vara för stort. Idealet tycker jag ligger på ett djupgående av högst 1,5 m, och vill man ha stor frihet för att t ex kunna besöka sjödistrikten i Mecklenburg, göra en avstickare till Prag, eller för den delen korsa Bretagnehalvön, bör djupgåendet vara högst 1,2 meter.

En båt med 1,8 meters djupgående kommer fram på samtliga av de ovan nämnda vägarna — utom Canal du Midi, där bara 1,6 meter tillåts — men det blir en orolig färd. 1,8 m är nämligen det största tillåtna djupgåendet på de franska kanaler som förenar vattenvägarna i norr med Saône men ger en inte helt problemfri färd: vattendjupet på dessa vägar anges under normala förhållanden vara 2 – 2,2 meter som lägst, men detta är i mitten av kanalen och så fort man kommer en aning åt sidan grundar det upp.

Farten

Motorstyrkan bör kunna ge en fart av 6 knop; det är helt tillräckligt i de flesta fall, men ska man uppför Rhen får strömmen förstås inte vara för stark. Det är då bättre att efter Ruhr åka nerför Rhen mot Holland, för att efter 70 kilometers färd ta av söderut i Nijmegen och fortsätta mot Medelhavet på Maas, en flod som är kanaliserad, och där man får en motström på normalt högst 2 knop.

Vid hemfärd från Medelhavet uppför Rhône kan det också bli jobbigt om vattenföringen är hög. (Är det som i juli 1997, då strömmen höll sig mellan 4 och 5 knop på större delen av sträckan mellan Arles och Lyon, och dessutom mistralen blåste några dar varje vecka, får man ta god tid på sig.)

Avmastning

Den som ska gå kanalvägen till Medelhavet och har segelbåt måste masta av. Detta kan göras i de flesta hamnar i anslutning till kanalvägen och kostar normalt inte mer än en eller ett par hundringar. I vissa fall är det möjligt att själv göra detta.

Du får tillverka en lämplig konstruktion för att frakta masten på båten — har du en överbyggnad som lämpar sig som stödjepunkt eller ett masttabernakel har du halva problemet löst, i annat fall får du snickra till några galgar som stöd. Masten bör inte skjuta ut från båten med mer än halvannan meter bakåt och helst inte mer än en halvmeter framåt, längre master leder till stora problem i de mindre slussarna, i synnerhet de som har krökta slussväggar. Du kan kanske överväga att skicka masten på järnväg eller lastbil om du har en extra lång mast.

Broarnas höjd varierar men eftersom det är lägsta brohöjd som bestämmer om genomfart är möjlig får man leta efter denna uppgift och också väga in vattenståndet i beräkningarna. Vid normalt vattenstånd torde lägsta höjd på de vanligaste vägarna vara 3,5 meter (3,1 på Canal de Bourgogne och 3,3 på Canal du Midi).

Foto på bro efter Canal du Midi


Vägen över Tyskland

Det tyska kanalsystemet kan från Östersjön nås via Oder, som rinner ut i Stettiner Haff, eller Trave som rinner ut i Travemünde.

Tyska inre vattenvägar (Karta från tyska WSV.de )

Via Berlin

I det första fallet följer man Oder eller dess sidokanal till Hohensaaten där Oder-Havelkanalen leder till Berlin, varifrån Untere-Havel- Wasserstrasse, Elbe-Havelkanal och den nya kanalbron över Elbe strax norr om Magdeburg leder till Mittellandkanalen.

(Sedan 2003 är den av Hitlertyskland påbörjade Elbeöverfarten färdigbyggd och man behöver inte längre ta vägen över en kort sträcka på Elbe och ett lyftverk.)

Bild av nya kanalbron över Elbe.

Mittelandkanalen är 325 km lång och har två slussar samt mynnar i Dortmund-Emskanalen. Hela sträckan räknat från Swinoujscie till Bergeshövede på Dortmund-Emskanalen blir ca 650 km och har 8 slussar samt två lyftverk. Vattendjupet är normalt minst 2 meter.

Vattenvägar genom Berlin (Skiss)

Via Lübeck

I det andra fallet kommer man via Travemünde till Lübeck och Elbe-Lübeckkanal, som efter 67 km och 7 slussar mynnar i Elbe vid Lauenburg. Från en punkt någon kilometer nedströms börjar sen den 218 km långa Elbe-Seitenkanalen som spikrakt leder söderut till Mittellandkanalen vid kilometermarkering 230. Kanalen stod färdig så sent som 1976 och har endast en sluss vid Uelzen och ett 38 m högt lyftverk vid Lüneburg. Sträckan Travemünde-Bergeshövede är med 9 slussar och ett lyftverk ca 520 km lång och alltså kortare än vägen via Oder.

I fortsättningen följer man i bägge fallen Dortmund- Emskanalen söderut. Sträckan Bergeshövede-Datteln är ca 80 km lång och har en sluss i Münster.

Efter att ha nått Datteln får man ett val mellan Rhein- Hernekanalen eller Wesel-Dattelnkanalen för att komma ut i Rhen. Den förstnämnda kanalen leder söderut och lämpar sig alltså för den som är på väg uppför Rhen, medan den sistnämnda är det självklara valet för den som ska gå via Maas. Bägge kanalerna är ca 60 km långa med ett halvdussin slussar.

Från Ruhr till Frankrike

Här står alltså valet mellan att gå uppför Rhen till Koblenz för att sen följa Mosel/Moselle till Neuves-Maisons i Frankrike där den södra grenen av Canal de l’Est (numera kallad Canal des Vosges) börjar eller att gå nerför Rhen till Nijmegen f v b Maas/Meuse till Namur i södra Belgien där man får ett nytt val mellan Sambre eller att fortsätta på Meuse till Givet och den norra delen av Canal de l’Est (numera Canal de la Meuse).

Vägen via Mosel

De första 190 kilometrarna från Duisburg till Koblenz går alltså uppför Rhen, som visserligen är slussfri men tidvis kan orsaka stora problem för motorsvaga båtar. När det är högt vattenstånd, som det varit de senaste somrarna, får man räkna med en motström på 7–9 km/h, och framfarten blir olidligt långsam om man inte kan ordna bogsering med en pråm, något som ibland är möjligt och tidigare kostade i storleksordningen 300 tyska mark (ca 150 euro).

Mosel har 12 slussar på den 240 km långa vägen upp till gränsstationen vid Apach. Strömmen har nu blivit betydligt beskedligare jämfört med Rhen. Efter Apach byter floden namn till Moselle, vars navigerbara del efter 160 km och 16 slussar slutar i Neuves-Maisons.

Hela sträckan mellan Datteln och Neuves-Maisons blir alltså ungefär 650 km lång och har 30 slussar.

Mosel-Saar (Skiss)

Vägen via Maas

En lugnare färd får nog den som i stället väljer att gå de 70 kilometrarna från Wesel till Nijmegen, där man slussar in på Maas-Waalkanalen, förbindelsekanal mellan Waal, som Rhen nu heter, och Maas. Efter 13 km och ytterligare en sluss har man 7 slussar och ca 160 km till belgiska gränsen strax söder om Maastricht. Motströmmen är normalt måttliga 1-3 km/h.

I Belgien byter floden namn till Meuse och efter en kort sträcka på Albertkanalen följer man Meuse till franska gränsen vid Givet. Mellan Maastricht och Givet är det drygt 140 km lång och 15 slussar. Efter Givet fortsätter färden dels på Meuse, dels på den kanaliserade delen, nu under namnet Canal de la Meuse. Kanalen är 313 km och har 77 slussar fram till Neuves-Maisons.

Totalt från Datteln till Neuves-Maisons blir det alltså ungefär 850 km och hela 107 slussar. Trots det bör det inte ta nämnvärt längre tid än om man går uppför Rhen. (En tumregel jag har på sträckor utan ström är att räkna med en fart av 8 km/h + 30 minuters fördröjning per sluss. I det sista fallet alltså en restid på cirka 14 dar.)

Det finns också en möjlighet att lämna Meuse i Namur och via Sambre och Canal de la Sambre ā l’Oise ta sig mot Paris för att fortsätta via Seine och de centrala kanalerna till Chalon sur Saône.

Kanalsystemet i östra Frankrike (Skiss).

Via Strasbourg

Har man en motorstark båt som kan göra minst 7 knop kan man följa Rhen de 50 milen ända upp till Strasbourg för att sen nå det franska kanalsystemet därifrån. I Strasbourg börjar (eller slutar) Canal de la Marne au Rhin. En kanal som går i öst-västlig riktning och passerar Nancy som man når efter 150 km och 57 slussar (samt ett “lutande plan” som från 1970 ersätter inte mindre än 17 slussar). Från Nancy går en 10 km lång tvärförbindelse ner till Canal des Vosges vid Neuves-Maisons och leder sen till Saône vid Corre.

Sträckan Datteln–Neuves-Maisons blir i detta fall ca 700 km lång och har ett sjuttiotal slussar.

Ett annat alternativ, som om några år när den planerade utbyggnaden av sträckan Mulhouse-St Symphorien är klar kommer att bli en viktig farled för den tyngre trafiken, är att efter Strasbourg fortsätta en bit till på Rhen och Grand canal d’Alsace till Niffer för att där slussa in på Canal du Rhône au Rhin. Den senare kanalen, som i stora delar följer floden Doubs, är 236 km lång och har f n 112 slussar av Freycinetstandard, dvs som har måtten 38 x 5 meter och tillåter 1,8 meters djupgående. Den slutar i Saône strax norr om St Jean de Losne.

Efter utbyggnaden, som färdigplanerats och där nyligen de sista dokumenten skrevs under, kommer de nuvarande slussarna att ersättas av 24 slussar med måtten 185 x 12 meter och djupet att ha ökats till 4,5 meter. När projektet är klart finns en vattenväg mellan Nordsjön (eller Svarta havet) och Medelhavet, vilken tillåter trafik med upp till 4 400 tons last fördelad på två 76 x 11 meter långa pråmar med ett djupgående av 3 meter framför en 30 m lång påskjutare (ett vanligt ekipage på Rhen).

Jag tror att många seglare i framtiden kommer att välja denna kanal, åtminstone på väg hem från Medelhavet då man ju kan dra fördel av medströmmen på Rhen.


Från Nordsjön

När man tagit sig genom Kielkanalen (eller seglat runt Jylland) och således kommit in i den tidvattenberoende Nordsjön öppnar sig många möjligheter att nå det franska kanalsystemet.

Några fler tyska vattenvägar

Till att börja med finns några tyska kanaler som man kan ta om man tycker att vägen ut ur Elbe och runt de ost- och västfrisiska öarna blir för jobbig.

Den första möjligheten som står öppen (efter avmastning senast i Brunsbüttel och med en båt som sticker högst 1,5 m) är att ta Elbe-Weserkanalen, en 69 km lång tvärförbindelse mellan Otterndorf vid Elbe och Bremerhaven vid Weser. Kanalen, som har 3 slussar och en segelfri höjd av 2,6 m, kan man dagtid slussa in till från 1 timme före till 4 timmar efter högvatten i Brunsbüttel.

Weser kan också nås genom att man seglar runt ut ur Elbe och in i Weser. En resa som bör påbörjas någon timme efter högvatten i Brunsbüttel och då ger möjlighet att hinna med högvattnet in i Weser.

Från Bremerhaven är Weser tidvattenavhängig de 66 kilometrarna till Bremen, där den kanaliserade delen börjar. Efter ytterligare 162 km och 6 slussar kan man slussa upp på Mittellandkanalen vid Minden (100 km från Bergeshövede).

Vid Elsfleth (halvvägs till Bremen) rinner Hunte ut i Weser. En segelbar, tidvattenavhängig flod på vilken man efter 24 km kommer till Oldenburg. Från denna stad och till Dörpen vid Ems går den 70 km långa Küstenkanal som har en sluss i vardera änden. Från Dörpen kan man sen nå Emsmynningen och Delfzijl i Holland fvb på det holländska kanalsystemet.

Från Wilhelmshaven, som man når från havet, leder Ems-Jadekanalen till Emden, som ligger mittemot Delfzijl. Kanalen är 72 km lång och har 6 slussar inkl. de maritima slussarna i vardera änden.

Slussen i Ottendorf, Elbe-Weserkanalen (Foto)

Genom Holland

Det holländska kanalsystemet kan till att börja med nås från Delfzijl eller Lauwersmeer. För en seglare som lämnat Elbe efter Cuxhaven är den senare möjligheten att föredra. Man seglar då utanför de ostfrisiska öarna (och kan ev söka natthamn på Norderney efter 60 sjömil från Cuxhaven) tills man passerat Schiermonnikog och tar sen av söderut på den djupa och utprickade led som leder till Lauwersoog där man slussar in. Man behöver inte masta av utan kan fortsätta med masten uppe och via Leeuwarden nå Prinses Margrietkanaal som mynnar i IJsselmeer vid Lemmer. Denna sträcka är drygt 90 km och det finns en sluss i vardera änden, förutom den maritima slussen i Lauwersoog. Det finns också ett stort antal broar, men de öppnar i allmänhet utan fördröjning under betjäningstiderna (som man alltså finner i Almanak voor Watertoerisme, deel 2.

Lemmer under högsäsong (Foto)

Delfzijl ger också mastade båtar tillträde till kanaler som leder till IJsselmeer. Sträckan Delfzijl–Lemmer är lika lång som i första fallet om man mastat av, men blir längre med masten uppe eftersom man då först måste ta sig till Lauwersmeer för att sen fortsätta på ovan nämnda väg. Det är 2 slussar på vägen (3 i mastfallet) förutom den maritima slussen i Delfzijl.

Efter att ha slussat ut i IJsselmeer kan man via Enkhuizen (vars sluss kan vara en riktig flaskhals sommartid) och Markermeer, som den södra delen av innanhavet kallas, komma till Amsterdam. Där kan man välja att med masten uppe fortsätta på slingrande vägar ner mot Rotterdam och Zeeland eller masta av och ta en betydligt snabbare väg på Amsterdam-Rijnkanaal följt av Merwedekanaal, mot Hollandsdiep och Krammer Volkerak där man når Schelde-Rijnverbinding fvb till Antwerpen.

Förutom de nämnda infarterna kan man nå det holländska kanalsystemet från ett flertal platser: Den Helder, IJmuiden, Hoek van Holland, Stellendam, Oosterscheldedam och Westerschelde för att nämna de vanligaste.

Vattenvägar i norra Nederländerna (Skiss)

Schelde

Den fortsatta vägen genom Belgien går på den maritima delen av Schelde upp till Gent, en sträcka på 80 km, varefter man slussar in på den 86 km långa kanaliserade delen av Bovenschelde som via 5 slussar leder till franska gränsen strax före Valenciennes. (Efter att ha nått fransktalande områden byter floden namn till Escaut.)

Gent kan man också nå via om man slussar in i kanalerna i Terneuzen i Westerschelde eller Zeebrügge och Oostende.

Karta över belgiska inre vattenvägar.

Nederländska kanaler

Franska gränsen och söderut

Från franska gränsen fortsätter man — efter ett nödtvunget uppehåll i Valenciennes för att skaffa en vignette — på Escaut (som alltså floden nu heter) ytterligare 60 km och 11 slussar till Cambrai där Canal de St Quentin börjar. Denna 92 km långa kanal har 35 slussar (som nästan alla är automatiserade) samt två tunnlar (5,7 resp. 1,1 km långa) omedelbart efter varandra, och där man måste ta bogsering av en kättingdriven anordning genom den större s k Grand souterrain. Kanalen ansluter till Canal latéral ā l’Oise vid Chauny.

Efter några kilometer på den senare kanalen får man i Abbécourt ett vägval mellan att fortsätta mot Paris eller vika av på den 48 km långa och med 13 slussar försedda Canal de l’Oise ā l’Aisne som mynnar i Canal latéral ā l’Aisne vid Bourg et Comin.

Den senare kanalen följer man 19 slussfria kilometer österut till Berry au Bac där en förbindelse till Marne vid Condé, Canal de l’Aisne ā la Marne, börjar. En kanal som bl a passerar Reims, är 58 km lång och har 24 slussar.

Nordfranska kanaler (Detalj ur VNF:s karta)

Från Condé leder sen 48 km med 11 slussar av Canal latéral ā la Marne till Vitry le Franįois där den långa (224 km) och slussrika (114 slussar) Canal de la Marne ā la Saône börjar. Kanalen har två tunnlar, en mindre (308 m) vid Chaumont samt en vid Balesmes som är 4,8 km lång, och mynnar i Saône vid Heuilley, 40 km ovanför St Jean de Losne.

Det bästa vägvalet tycker jag dock är att från Abbécourt fortsätta på Canal latéral ā l’Oise och Oise till Seine vid Conflans. En sträcka som är 138 km och på vilken man slussar neråt i elva moderna slussar. Från Conflans går man sen de 70 km uppför Seine till Paris, som man når efter att ha passerat två slussar, för att sen fortsätta på Seine till Saint Mammčs och de centrala kanalerna Canal du Loing, Canal de Briare, Canal latéral ā la Loire och Canal du Centre till Chalon sur Saône.

De nämnda vägarna och fortsättningen på Saône och Rhône behandlas mer i detalj i bokens kapitel ”Franska floder och kanaler”.

Portar i norra Frankrike

Dunkerque, Gravelines och Calais ger alla tillträde till vad som kallas Liaison au Grand Gabarit Dunkerque-Escaut. En stor vattenväg som är 143 km lång och har 8 slussar fram till Bassin Rond där man möter Escaut och kan fortsätta på denna mot Valenciennes och Belgien eller mot Cambrai och Canal de St Quentin.

Efter 125 km från Dunkerque på Grand Gabarit passeras Arleux varifrån Canal du Nord leder söderut mot Pont l’Eveque och Canal latéral ā l’Oise. Canal du Nord är relativt modern och har sen 1965 avlastat Canal St Quentin som tidigare var enda förbindelsen söderut mot Paris. Kanalen är 93 km lång och har 19 slussar samt två tunnlar, en vid Ruyalcourt som är hela 4,3 km lång samt strax därefter en 1 km lång vid Panneterie.

Seine mot Paris

Detta är väl den klassiska vägen som vi läste om i Göran Schildts Önskeresan. Det är ingen enkel väg utan kräver viss planering.

Den 150 km långa sträckan från Le Havre till slussen Poses-Amfreville, söder om Rouen, är tidvattenavhängig och kan normalt inte avverkas på en dag (trafik för fritidsbåtar är förbjuden under dygnets mörka del). Däremot är det möjligt för en båt som gör 6 knop att hinna de drygt 100 kilometrarna till Rouen på 10–12 timmar genom att utnyttja flodströmmen. Men då bör man lämna Le Havre (eller Honfleur) vid ett lågvatten som inträffar på förmiddagen. Högvattnet i Rouen inträffar nämligen ca 10 timmar efter detta lågvatten.

Strömmen i Seine kan vid spring uppgå till ca 6 knop vid mynningen och närmare 4 knop i Rouen. Detta är netttoströmmen som normalt inte påverkas av flodens eget flöde annat än vid högt vattenstånd.

På vägen mellan Le Havre och Rouen finns i princip inga förtöjningsmöjligheter för fritidsbåtar. Man kan dock göra fast och hänga vid de dykdalber (i form av nedslagna järnrör), som finns här och där vid sidan av farleden, om man råkat ut för motström och vill ta en paus för att äta eller vila.

Kartskiss över Seine (Ur Guide Vagnon 1: Miniatlas)


Canaux du Midi

Gironde, Garonne, Canal latéral ā la Garonne och Canal du Midi förenar Atlanten och Medelhavet. Sträckan från Girondes mynning vid Royan till Sčte är 600 km lång och har 117 slussar.

Canaux du Midi (Skiss ur VNF:s karta)

Den tidvattenberoende sträckan är 154 km lång och avslutas i Castets-en-Dorthe. Lämnar man Royan vid lågvatten får man medström på den 100 km långa sträckan till Bordeaux, som man sen i sin tur lämnar vid lågvatten för att dra fördel av flodströmmen upp till Castets. Där slussar man in på Canal latéral ā la Garonne. Denna kanal är 104 km lång, har 53 slussar, de flesta automatiska, och slutar i Toulouse.

Från Toulouse leder den mer än 300 år gamla Canal du Midi — som också finns på världsarvslistan — till Etang de Thau, en saltvattensjö strax före Sęte. (Man kan också ta av vid Port la Robine  och nå Medelhavet vid Port la Nouvelle.) Kanalen är 240 km lång och har 61 slussar, de flesta manuella och ofta bestående av 2 till 3 slussbassänger vilket gör att antalet slussningar blir 90. Tillåtet djupgående på kanalen är bara 1,6 m men jag har funnit att man lätt får problem med en båt som sticker så mycket, åtminstone på sträckan Toulouse-Carcassonne.

Kan du lite franska gå till http://www.canaldumidi.com/ som innehåller en omfattande beskrivning av denna kanal. Om inte kan du i alla fall titta på bilder från samtliga slussar m.m.

 


Donau

Denna väg står öppen sen 1992, men har i praktiken varit blockerad på sträckan genom Jugoslavien fram till nu.

Donau är från det ställe där den nybyggda Main-Donaukanalen mynnar till att den rinner ut i Svarta havet vid Sulina hela 2400 km lång. Men det är medström hela vägen, vid högt vattenstånd upp mot 8 knop stark genom Österrike, och antalet slussar är inte större än ett tjugotal, varför färden ändå kan göras relativt snabbt. Man passerar många länder på denna internationella vattenled: Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Kroatien (Östslavonien), Rumänien och Bulgarien.

Donaudeltat (Karta från rumänska turistbyrån)

Fiskare i Donaudeltat (Foto)

I vikingarnas kölvatten

Är det möjligt att ta sin båt samma väg som de gamla vikingarna? Det vill säga via några av de floder som rinner ut i Östersjön och som kan stå i förbindelse med de som rinner ut i Svarta havet. Svaret är att det finns två vägar, varav den ena, den genom Ryssland, är väl etablerad, medan det är mer tveksamt om den andra som leder genom Polen, Vitryssland och Ukraina går att utnyttja inom överskådlig tid.

Ukraina

Av den totala längden på 2 240 km inre vattenvägar svarar Dnepr för 42 %. Floden byggdes ut efter andra världskriget för vattenkraft och fartygstransporter med hög kapacitet. De sex dammarna på den 954 km långa sträckan mellan utloppet i Svarta havet och gränsen till Vitryssland (98 km norr om Kiev) har slussar för 3000-tons fartyg (euroklass Vb). Planerna för fortsatt utbyggnad efter floden Pripjat mot den gamla kanalen mot Bug för att utgöra en del av länken Wisla-Dnepr (klass IV) verkar ha lagts på hyllan. Ukraina är också strandstat i Donau eftersom den vänstra banken under 54 km (klass VII) och vänstra banken av Chiliarmen i 120 km (av vilken större delen numera gjorts navigerbar enl. klass Vb) utgör gräns mellan Rumänien och Ukraina.

Vitryssland

Detta land kunde utgöra en viktig del av det europeiska nätverket för inre vattenvägar, men landet handikappas av restriktioner på dess viktigaste vattenväg mellan Bug och Dnepr. Historiskt sett fanns förbindelser både västerut genom Polen via Bug och norrut genom den gamla Berezinakanalen från 1800-talet, södra delen av Dvina och Daugava till Riga i Lettland. Kanalen har dock varit övergiven sen kriget och är farbar endast för mindre flytetyg. Förbindelsen till Polen blockeras av en damm på Bug och usel navigerbarhet på den friflytande delen. Den vitryska regeringen har åtagit sig att utreda möjligheterna av högkapacitetsutnyttjande av bägge dessa förbindelser. Tillsvidare finns alltså bara förbindele till Ukraina via Dnepr.

Ryssland

De navigerbara delarna i den europeiska delen av ryska federationen täcker totalt 72 000 km, av vilka 18 000 km utgörs av kanaler eller kanaliserade floder och 10 000 km är farleder på sjöar. Nätverket möjliggör förbindelser mellan fem hav: Östersjön, Vita havet, Kaspiska havet, Azovsjön och Svarta havet. Inlandstrafiken på vatten svarar för omkring 3 % av den totala frakten inom landet mätt i ton-km. Denna hanteras av 14 statsägda fraktkompanier underställda transportministeriet. Utvecklingen av den enorma potentialen för att möjliggöra färder i privata båtar handikappas av stränga regler, i synnerhet av den obligatoriska lotsplikten.

 

Via Ryssland

Det går alltså att ta vägen över Ryssland. Det gjordes av en oförvägen svensk sommaren 1993 i en 27 fots segelbåt, och utan några tillstånd från ryska myndigheter! Några sådana gick inte att få, eftersom allt som inte uttryckligen var tillåtet i det gamla sovjetväldet antogs vara förbjudet.

Nämnas bör kanske att besättningen förutom den svenske skepparen utgjordes av hans ryskfödda hustru, vilket förstås underlättade kommunikationen med slusspersonal och myndigheter under färden. Förutom ett personligt visum, som man måste ha för att komma in i Ryssland, fick de också ett registreringsbevis utfärdat av en segelklubb i S:t Petersburg. Det senare behövdes dock aldrig visas upp, men upplevdes som en extra trygghet.

Enligt uppgift från bl.a. SXK:s representant Vladimir Ivankiv är det nu tillåtet för utländska fritidsbåtar att utnyttja de inre vattenvägarna från St. Petersburg fram till Belomorsk som ligger efter Vitahavskanalen, den kanal som går mellan sjön Onega och Vita havet. Det krävs förstås visum som man f.n. (år 2000) bara kan få efter inbjudan från någon segelklubb. Vladimir kan stå till tjänst med detta om man kontaktar honom via vliv@sail.medport.ru.

För att få tillstånd för den resterande och längre biten från Onega på Volgabalkanalen, Volga och Don krävs det nog att man tillfälligt låter registrera båten i Ryssland. Vladimir säger att det borde gå om man tar hjälp av en agent.

Resan påbörjas alltså i S:t Petersburg och går via Neva, Ladoga, Svir och Onega in på Volgabaltkanalen, en 370 km lång kanal som förenar Onega med Rubinskyreservoaren, en konstgjord 125 km lång sjö, och ansluter till Volga ca 300 km norr om Moskva.

Det är endast under denna första del som man råkar ut för motström. Detta framför allt på den 74 km långa Neva, där strömmen normalt kan uppgå till 5 knop. På den 224 km långa Svir går det visserligen uppåt, men eftersom floden är kanaliserad med ett antal slussar blir strömmen måttlig. Efter 8 uppåtslussar på Volgabaltkanalen bär det sen av utför hela vägen till Svarta havet.

Volga går i en väldig båge österut och söderut under 1500 km, varefter man kommer till Volgograd, f.d. Stalingrad, där en kort kanal förenar floden med Don, som via Azovska sjön står i förbindelse med Svarta havet.

Karta över ryska vattenvägar

Totalt blir hela resan närmare 4000 km. Ett drygt trettiotal slussar behöver passeras. Samtliga broar som inte är öppningsbara har 14 m segelfri höjd, vilket betyder att man kan segla större delen av vägen; det är stora vattenområden man ska över, mer påminnande om havsöverfarter än en stillsam färd nerför Volga.

Man behöver alltså inte masta av om masthöjden understiger dessa 14 meter (eller för att vara på den säkra sidan 12 m enligt Vladimir). Men eftersom broarna i S:t Petersburg är låga och öppnas bara på natten rekommenderas detta ändå. Trafiken blir intensiv när broarna öppnas, och i den starka motströmmen kan det vara svårt att säkert hantera en motorsvag fritidsbåt. Man bör i stället gå under dagtid, när de större pråmarna och passagerarbåtarna ligger stilla. När man väl passerat staden kan man masta på igen under någon av de högre broarna, eller i någon av de båtklubbar som finns här och där efter färden

Sjökort i form av en kartbok köper man på något av ministerierna för kanalflottan, först i S:t Petersburg för den första delen och sedan i Gorkij resp. Volgograd för de senare delarna. Man utnyttjar dock bäst sin agent även till detta.

Via Lettland eller Polen

De andra möjliga vägarna, som kan vara aktuella först när politiska och andra förhållandena har ändrats, är vägen över Lettland alternativt Polen, följt av Vitryssland och Ukraina.

Floden Wisla, Weichsel på tyska, lär vara segelbar från Östersjön upp till Warszawa, åtminstone för inte alltför djupgående båtar. Man kan också nå Wisla genom Oders biflod Warta och en kort kanal till Bydgozcz. En bit före Warszawa leder bifloden Bug fram till vitryska gränsen vid Brest. Från Brest går sen en kanal, numera blockerad, som förenar Bug med Pripet som passerar Tjernobyl där den rinner ut i Dnepr norr om Kiev. Och Dnepr rinner som bekant ut i Svarta havet vid Cherson, inte långt från Odessa.

Floden Daugava (Dvina) rinner ut i Östersjön vid Riga och i Vitryssland kunde  man före andra världskriget fortsätta på den numera delvis raserade Beresinakanalen till Dneprs ­biflod Beresina och vidare söderut på Dnepr.

Karta över Vitryssland

 

Tillbaka till hemsidan